oobnelle

För några år sedan föll jag
för den argentinska tangon.

Vilken dans!

Det var strax efter
att jag kommit hem från Guatemala
där jag lärt mig
att ta mina första staplande steg i salsa.
Problemet är bara
att när jag väl fick smak för dansen
var det
och är det
 väldigt svårt och frustrerande
att vara utan...
Det rycker i benen på mig
och det känns
att det var alldeles för länge sedan
jag vågade mig ut på dansgolvet
och lät mig svepas med.
Nu ska jag dock
ut på grönbete över sommaren.
Jag styr min kosa mot Österlen
och kanske
vågar jag kliva upp
på något pågatåg
som kan ta mig till Malmö...
och kanske
hittar jag där
några trevliga människor som delar mitt intresse?!

Ser bilderna små ut på inläggen med Mat och Dryck?
Klicka på dem
och simsalabim
är de
genast lite större...

Inte hade jag trott
att det fanns
så många
fina djur i Berlin!

















På ett ställe
fanns en lekhage
där barnen kunde gå in
och leka med de små djuren.

På vissa plan blir man visst aldrig riktigt vuxen...















Den första varelse på länge
som försökt
flörta med mig
-en säl...













Det var tydligt
att vissa av djuren
var väldigt vana vid
att posera fint för turisterna













Den här ödlan var snäll nog
att vänta med att svälja sin mat
tills jag hade hunnit
ta ett kort.

Champagne till frukost
är inte så tokigt!

Vi hittade två argentinska restauranger i Berlin.
Den ena visade sig dock vara
total fejk.
Servitören var chilenare
och kocken arab
Det enda som var argentiskt
var
Trapichen
och
det översaltade priset...

Restaurangen på bilden ovan var dock riktigt äkta.
Den låg vägg i vägg
med den argentinska ambassaden
och det var ett gott tecken!
Maten var precis så välsmakande
som man kan förvänta sig
och personalen riktigt trevlig.













När regnet började ösa ner
tog vi vår tillflykt till en liten indisk restaurang.
Där var riktigt mysigt
och dessutom
bjöds det på
en mycket delikat linssoppa till förrätt
Alldeles gratis!















Kakmonstret trivdes som fisken i vattnet...



På resan till Tallin fick jag upp ögonen (eller smaklökarna?) för
surkål.
Därför lurade jag med
mitt resesällskap
till en äkta tysk restaurang
där det serverades husmanskost.
Tyvärr visade det sig att det även var
det enda stället i Berlin
där det var tillåtet att röka på restaurangen
så vi tog vårt pick och pack och satte oss utomhus istället!









Äkta argentinsk grillad biff
Mums!













Vi hann även med ett besök
på någonting som vi trodde var
en äkta irländs pub.
Eftersom det hade annonserats
att det skulle spelas live-musik
var vi fyllda av förväntningar.
Dock visade det sig
att
bandet som spelade
inte var ett dugg irländskt
och att jag och pappa
med säkerhet
skulle ha kunnat bidra
med bättre versioner
av de covers de spelade...

För ett par veckor sedan frågade pappa mig
om jag var sugen på att resa lite.
Han ville till Berlin
men tyvärr kunde inte mamma ta ledigt
så därför hade han inget resesällskap.

Klart man ställer upp!

Så jag packade min resväska



och följde med pappa



till Berlin.

Jag insåg att det nog är först när man är utan någonting som man inser hur beroende man är av det. Detta var fallet med fenomenet internet under min bortavaro. Jag klarade mig visserligen alldeles utmärkt utan internet under de dagar jag var borta, men viss abstinens uppstod dock. Så när jag kom hem sent igår kunde jag inte låta bli att uppdatera mig lite kring vad som hänt under veckan jag varit borta -det vill säga surfa in en sväng på facebook, läsa kompisarnas bloggar, nyheter, banksaldot och så vidare... Många fina foton hade lagts upp från förra helgens examensbankett och jag tog mig friheten att låna en bild från fröken E's blogg (http://stjernfeldts.blogg.se/index.html). Hon tog fantastiskt fina kort!!

Idag känns det som att hösten gjort sitt intåg. Ute är det grått, regnigt och kallt och det är nog lika bra att hålla sig inomhus. Ikväll är det  Jan Johanssons "Folkvisor -jazz på svenska och jazz på ryska" som snurrar på skivspelaren och  varmt te i en stor kopp och sortering av Berlinbilderna som gäller!

Hur kommer det sig
att när man får upp ögonen
och inser
att man är intresserad av någonting
så har det blivit otillgängligt?

Eller är det så att
otillgängligheten
är det som gör det
attraktivt...
?

Ett stort tack! till alla som gjorde gårdagens examensbankettskväll till en oförglömlig kväll! Det är alltid roligt när ens förhoppningar överträffas och det gjorde de verkligen igår.







Fröken E hade tillfrisknat och var en flitig fotograf (möjligtvis beroende på att ett nyförvärv i objektivväg skulle testas...?)



Fröken J gjorde på tre minuter den finaste frisyr jag någonsin haft! Tänk att någonting så fint kan gå så snabbt...





En examensbankett kan vara både rolig och vemodig. Det är många som avslutar sina studier och de flesta skingras åt olika håll. För mig var kvällen dock bara rolig och inte ett dugg vemodig, eftersom jag vet att de fina människor jag lärt känna under det senaste året är kvar i stan även nästa år. En person som dock kommer vara mycket saknad är fröken C som ska bege sig till Sydkorea -men sommaren är lång så tro inte att du slipper undan redan!

Har spenderat en alldeles förträffligt solig, fin och avkopplande helg strosandes lugnt och stilla i staden, avnjutandes diverse bra konserter och beskådandes intressanta uppträdanden. Det har blivit en hel del skön ensam-tid, men även mycket trevlig tid med både nya och gamla bekanta och vänner -och inte minst blev det en väldigt fin söndag med familjen!

I lördags skulle jag beskåda "ett interaktivt projekt om konst i det offentliga rummet" på konsthallen. Det visade sig vara en fin men lite annorlunda tillställning. För den som vill veta mer om projektet finns en hemsida:

http://www.stillalive.eu

Eftersom alla som skulle delta i det performance som skulle gå av stapeln inte dök upp behövde konstnärinnan lite hjälp från någon välvillig själ  - och eftersom det är just det jag innbillar mig vara så ställde jag självklart upp. Hur svårt kan det egentligen vara att placera ut en liten självlysande gubbe på valfritt ställe i staden?

Det skulle visa sig riktigt svårt, i ärlighetens namn...

Jag satte mig på huk bredvid det lilla konstverket jag skulle få ansvar för. Konstnärinnan gav mig ett gult litet tygstycke att svepa in den i och en tygkasse för att kunna bära iväg den till lämpligt ställe. Men då hände någonting konstigt... När jag virat in objektet i tygstycket och lagt det varligt ner i tygkassen var det som att det plötsligt förvandlades från ett objekt till en liten varelse.

Jag lämnade konsthallen med den lilla gubben i tryggt förvar i tygkassen.  Tanken var att jag skulle placera ut konsten direkt, men ju fler steg jag tog med tygkassen under armen desto mer kände jag att jag började få band till den lilla rackaren.

Eftersom det var varmt ute gick jag hem för att dricka lite vatten och för att fundera ut något bra ställe att placera den lilla gubben på. Från början hade jag inte funderat så mycket över vart jag skulle placera honom, men ju fler minuter som tickade iväg desto mer började jag fundera. Temat för utplacerandet skulle vara skyddad/skyddande och ju mer jag kände banden stärkas till den lilla varelsen desto mer bekymrad började jag bli över att han skulle kunna råka illa ut om jag placerade honom på ett dåligt ställe. Tänk om någon skulle göra honom någoting illa!?

Det hela slutade med att han fick sova i tryggt förvar i min fåtölj över natten...

Dagen efter gav jag mig ut i jakt på den perfekta platsen för honom att vila på. Jag cyklade runt, runt men tyckte att alla ställen jag hittade verkade så utsatta. Tillslut hittade jag en plats där han platsade perfekt. Det är en centralt belägen plats där han kan få ro tills någon hittar honom och förhoppningsvis tar hand om honom som fadder (se hemsidan). Måste dock erkänna att jag kände av en viss separationsångest när jag var tvungen att lämna honom ensam kvar då jag skulle cykla iväg... Jag håller tummarna för att han blir väl omhändertagen framöver.