oobnelle

Min morfar hade en favoritdiktare
och
genom morfar lärde även jag känna hans diktning

Jag fick ett häfte fullt med dikter av morfar för länge sedan
och
häromdagen när jag städade så dök det upp
efter att ha legat bortglömt
ett antal år

Det är speciellt två av hans dikter som är väldigt speciella för mig
Den ena la jag upp på bloggen häromdagen
och
den andra kommer här:

"Hur kan en fläck på jorden
ens hjärta fånga så,
-en spång mot evigheten
av några minnen slå...

Jag ser en gård som lyser
ur almars gröna ro;
-jag vet en främlig bor där
men har dock där mitt bo.

Jag går den slitna trappan,
som mina fäder nött,
-och jag hör steg, som sjunga,
och steg som stappla trött...

Jag rör vid dörrens handtag
-och rör min moders hand,
...Med blicken stor mot slätten
hon dröjde här ibland.

Jag står i salens solsken
och andas än dess doft,
som hennes rosor spredo,
som nu med mor är stoft.

Jag ser en syn i rutan,
-en vång i skördens gull,
-en famn, som mot mig sträckes
från hemmets bruna mull...

Det knarrar i en tilja,
... ack enkel vardagslåt!
och ändå hjärtat skälver
av lycka och av -gråt.

Hur kan en fläck på jorden
ens hjärta fånga så,
-en spång mot evigheten
av några minnen slå."

(Ur Från vår till höst, Theodor Tufvesson 1935)